Brev från Stella
Kategori: Texter
Hej mitt namn är Stella, det är i och för sig ganska irrelevant men det är ju alltid det första folk nämner när dom träffar någon. Så jag är väl precis som alla andra då. Jag är Stella en i mängden.
Förut kändes det som jag hade full kontroll på mitt liv. Men helt plötsligt fyllde jag fjorton och jag började utvecklas som kvinna och jag kände mig tvingad att följa alla normer i samhället. Det blev en tävling om vem som hade störst bröst och vackrast hår. Men jag var aldrig riktigt intresserad av det, jag var intresserad av konst. Varför just konst kanske vissa tänker, men konst kan vara precis vad som helst. Det blir vad du gör det till. Konst har inga begränsningar, allt handlar om kreativitet och vad du vill förvalta med det. Vad du ser.
Men återigen, jag fyllde fjorton, när jag tänker tillbaka på det så låter det väldigt ungt. Jag va ung då. Jag sminkade inte mig, köpte inga fina underkläder och jag tyckte fortfarande det var kul att gunga. Men fjorton känns som en ålder som ingen egentligen bryr sig om. Man längtar efter att fylla femton, arton, tjugo och sen vill man plötsligt inte bli äldre. Varför stressa igenom en massa år som man inte vet vad de kommer fyllas upp med? Och varför sen inte vilja bli äldre efter det? Du vet aldrig vad som finns runt hörnet, du kanske får den bästa presenten någonsin när du är trettio. Du kanske hittar din soulmate när du är femtiofyra. Du kanske lyckas med att rädda världen från all ondska när du är åttioåtta. Jag skulle säga att det finns mycket som är värt att vänta på.
Dock fyllde jag fjorton och min mamma och pappa var med i en bilolycka. Dom hade inte tid med att vänta på att dö. Dom dog plötsligt och tragiskt. Men deras död blev på något sätt en ny början för mig. Jag blev skickad till ett fosterhem där jag inte blev behandlad som askungen, lyckligtvis. Men jag fann ingen glädje där heller.
Den planen jag hade skapat mig innan mina föräldrar försvann, den fanns inte mer. Jag hade ett nytt hem och mina plastföräldrar hade andra visioner och tankar. Dom lärde mig mycket, både rätt och fel. Men där finns en grej jag ärvt efter min riktiga mor, jag vill alltid lyssna och lära, för att själv sen ta mina egna steg.
Tonåren var väl som vilken tonår som helst. Man växer, man trotsar, man vill bryta sig loss osv. Jag valde att flytta hemifrån vid arton års ålder. Då räknades jag ju som vuxen och kunde ta mina egna beslut.
Jag hade lyckats få ett litet jobb i en butik där dom säljer konstverk. I en stad så kallad Hedahy. Där fick jag ta del av en massa märkliga, men framförallt enastående målningar. Jag fick träffa konstintresserade människor och lärde mig enormt mycket.
En dag kom en kille in vid namn Oskar. Han hade ett ganska gyllenbrunt hår med mörka bruna ögon. Det första han sa till mig va dock inte hans namn, utan ”Den där ska jag ha, jag vill ha den skickad till denna adressen”.
Jag stod där och stirrade på hans agerande. Han kollade på en målning som jag målat. Den var ganska simpel, med en strand och ett hav. I havet så hade jag målat en människa som rider på en val. Jag kallade tavlan ”Människan har ett val”. Ganska cheesy nu i efterhand. Men hursomhelst så skickade jag denna tavlan till Oskar, eller om jag ska va helt ärlig så levererade jag den till hans hus och han bjöd mig på en kopp kaffe. Jag svarade artigt nej, för jag har aldrig förstått mig på kaffe. Han hade svårt att tro mig, han kom med argument som ”alla konstnärer dricker ju kaffe”. Jag sa till honom att han måste sluta dra folk över samma kam. Att han borde ta varje människa som den är. För då skulle nog folk lättare kunna acceptera sig själva om dom inte behövde jämföras med någon annan.
Som det brukar vara i dom flesta fiktioner och verkligheter så uppstår där romans. Jag och Oskar hade en fin men kort relation. Jag vill inte riktigt ge några större detaljer, för det är något som bara han och jag delade. Men jag öppnade upp mitt hjärta till fullo, och det är det vackraste jag varit med om.
Efter vår separation så var det dags för mig att byta miljö. Jag behövde nya vingar att flyga med. 25 år och boendes i Göteborg. Jag började reflektera över mitt liv, ställa mig frågor om vart jag är påväg, vart vill jag och vad är min mening egentligen. Även fast att jag vet att det finns något som väntar, att där är något som kommer få mig att förstå. Men jag har dåligt tålamod, jag vill se den klara avslutningen.
Men nu börjar jag sakta inse att jag inte vill veta vad som kommer hända med mig, det är som att kolla på en fotbollsmatch men man vet redan vem som vinner. Det är som att kolla på finalen av Eurovision men redan veta att England tar hem det. Det är inte lika kul. Jag tror man ger upp om man faktiskt vet vad som kommer hända. Då försvinner alla drömmar, alla tankar man har. Jag som tycker drömmar är det finaste vi människor besitter. Att vi har styrka och vilja att ta oss framåt. Det är fint.
